Dagarna bara flyger förbi och jag tycker inte att jag hinner med nånting! Två dagar kvar...
Idag råkade min älskade make ut för en rejäl blöja med nr 2. Han tappade den i golvet och det blev kaos, mitt i alltihop kissade Modig dessutom. Jag ryckte in. Efter det uttryckte maken att han kanske inte skulle vara hemma hela den tiden som är kvar tills Modig börjar på dagis (8 månader), det är ju det jag gnäller om varje dag att jag vill vara hemma. Han märker ju också att Modig gnäller mindre och somnar lättare då jag är i närheten. Men då fick jag mig en tankeställare faktiskt. Visst är det så att jag vill vara hemma, men det är ju faktiskt för min skull jag vill det. JAG vill finnas där hela tiden för Modig, JAG vill kunna bevittna varje steg i hans utveckling. Men för Modig och hans pappa är det toppen att de ska få tillbringa 8 månader tillsammans, precis som jag och Modig har fått göra. Det är viktigt för dem, för deras relation.
Det här kommer ju inte få mig att vilja gå tillbaka till jobbet mer, för där tänker jag egoistiskt. Trots detta vill jag absolut inte att maken ska ge upp tanken på att vara föräldraledig med Modig och jag kommer inte att låta honom ge efter för mitt gnäll och en hel massa nr 2-blöjor! Han som redan från början har uttryckt att han VILL vara föräldraledig, ska få vara det också. Heja maken och världens bästa pappa till Modig! Du fixar det! Och jag ska försöka sluta gnälla. Litegrann i alla fall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar