En titt i backspegeln

Bild från: http://www.fotoakuten.se/gratisbilder_foto-64.html

Förutom att skriva i bloggen brukar jag hålla lite koll på statistiken, antalet sidvisningar som har gjorts på mina bloggar. Där kan man också se lite vilka inlägg som har visats och ibland är det äldre inlägg som kommer upp. Idag kunde jag inte låta bli att läsa två gamla inlägg.

Det första handlade om fertilitet. Det skrevs i mars 2011, innan jag blivit gravid med Modig och speglar hur jag kände då. Hur mycket jag längtade efter att bli mamma och hur frustrerande det var att månaderna passerade utan att jag blev gravid. Idag sitter jag här. Mamma till mitt eget lilla mirakel och vet att Modig är det bästa jag har gjort i hela mitt liv. Bara hans existens värmer mitt hjärta och själ. Men jag minns hur det var innan, min längtan till att uppnå stadiet mamma. Något som jag egentligen inte riktigt kunde föreställa mig, men ändå drömde om. Något som jag vetat var JAG sedan jag var liten flicka, men som jag väntade länge på att uppfylla.

Det andra handlade om mod, och då talar jag inte om hjältemod, utan om modet att våga göra något man annars inte brukar göra exempelvis. Kanske också om slitningen mellan att ha självförtroendet att vara modig och att känna trygghet i tillvaron. För mig är tryggheten fortfarande A och O. Det är den grund jag står på. Jag har koll på min ekonomi så att den räcker månaden ut. Jag ser till så att vi sparar till det vi vill försöka göra framöver. Jag har koll på att räkningarna blir betalda och att vi har täckning på kontot. Jag köper i princip inte saker på kredit. Jag vågar inte kasta mig utför stupet utan skyddsnät. Allt som jag skriver där stämmer överens fortfarande. Kanske ändå mer nu, för jag har mitt lilla hjärta att tänka på. Han behöver en stabil tillvaro, han behöver rutiner. Även om mitt liv inte cirklar kring mig själv på samma sätt längre så kräver det samma förutsättningar som innan. Min grundpersonlighet är densamma och kommer förmodligen alltid att vara det. Jag är den försiktiga, som tänker före och handlar sedan, den som planerar. Vilket det i och för sig inte är något fel med. Det innebär dock att jag inte direkt är den där spontana personen. Ja, så får det väl vara.

Det kändes lite konstigt att gå tillbaka ca 2 år och läsa mina inlägg. Som en liten tidsresa. Men roligt samtidigt. Livet travar på i rask takt. Jag lever i nuet, men planerar för framtiden. Vissa saker består, andra förändras. Inget stadium varar för evigt. Faser i livet kommer och går, utan att man egentligen uppmärksammar dem. Man bara lever vidare liksom. Möter dagen som den kommer, hanterar den på ett eller annat sätt och det är livet.