Gårdagen och lite boksnack

Jogging med hund på morgonen, utbildning hela dagen och sen så trött, trött, trött. Fixade mat med sambon som åts framför dumburken. Jag fastnade och det var sååå skönt att bara sitta där. Sambon fastnade framför smartburken (som datorn kallas för i vårt hushåll). Jag såg några favoriter som Biggest Loser och Desperate Housewives med några andra program emellan, samtidigt som jag reklamläste i min nya bokklubbsbok som jag hade valt till gårdagens träff (Vad mina döttrar bör veta av Elizabeth Noble).

Jag fick ett pocketogram av en kollega för ett tag sen (vilken toppenpresent) och då jag läste om den här boken visste jag att jag ville läsa den, eftersom den kändes close to home (i brist på annat uttryck). Den handlar om en mamma som dött i cancer och som skrev brev till sina fyra döttrar in i det sista. Precis som jag bad henne skriva ner minnen från vårt gemensamma liv i en skrivbok. Men hon var för sjuk, hon orkade inte. Jag förlorade min obiologiska mamma till cancer i början av augusti. Ögonen tårades redan vid första sidan. Vissa saker känns så bekanta, kanske för att jag får mentala bilder från i somras. Jag tror att jag valde denna bok som ett sätt att bearbeta min egen sorg.

Jag vill dela med mig av en dikt som boken börjar med kan man säga. Jag vet inte vem som har skrivit den, men den är underbar:

Gråt inte vid min grav

jag är inte där,

jag är vårvindarnas luftström

jag är vinterns gnistrande snötäcke

jag är sommarsädens solsken

jag är höstens stilla regn

När ni vaknar om morgonen

är jag fåglarna som plötsligt

väcker er ur stillheten och

stiger mot ljuset och

jag är stjärnans blida sken om natten.

Gråt inte vid min grav

Jag är inte där, jag är inte död.

Så vill jag tänka om henne, att hon finns med oss. För hur ska det kunna finnas en värld där hon inte är?