Jag fick ett pocketogram av en kollega för ett tag sen (vilken toppenpresent) och då jag läste om den här boken visste jag att jag ville läsa den, eftersom den kändes close to home (i brist på annat uttryck). Den handlar om en mamma som dött i cancer och som skrev brev till sina fyra döttrar in i det sista. Precis som jag bad henne skriva ner minnen från vårt gemensamma liv i en skrivbok. Men hon var för sjuk, hon orkade inte. Jag förlorade min obiologiska mamma till cancer i början av augusti. Ögonen tårades redan vid första sidan. Vissa saker känns så bekanta, kanske för att jag får mentala bilder från i somras. Jag tror att jag valde denna bok som ett sätt att bearbeta min egen sorg.
Jag vill dela med mig av en dikt som boken börjar med kan man säga. Jag vet inte vem som har skrivit den, men den är underbar:
Gråt inte vid min grav
jag är inte där,
jag är vårvindarnas luftström
jag är vinterns gnistrande snötäcke
jag är sommarsädens solsken
jag är höstens stilla regn
När ni vaknar om morgonen
är jag fåglarna som plötsligt
väcker er ur stillheten och
stiger mot ljuset och
jag är stjärnans blida sken om natten.
Gråt inte vid min grav
Jag är inte där, jag är inte död.
Så vill jag tänka om henne, att hon finns med oss. För hur ska det kunna finnas en värld där hon inte är?
2 kommentarer:
Vacker dikt! :)
Hamnade här när jag läste om denna bok hos Bokus...
Förstår att du känner lite extra för boken. Vet inte om jag "orkar" läsa den, men den verkar bra.
Jag kikar nog in hit igjen. ;)
Hej Nina! Vad kul att du har hittat hit! Du är jättevälkommen att kika in igen! :)
Skicka en kommentar