Yarden - En berättelse av Kristian Lundberg

Jag vill tycka om den här boken, jag vill att den ska gripa mig och det gör den också stundtals. För språket är som poesi, vackert, målande i all den karghet det beskriver. Men jag kan inte säga att det är en bok jag kommer att bära med mig i mitt hjärta.

Det som fångar mig är att det i Sverige finns så många människor som blir utnyttjade till max, bara för att sedan slängas åt sidan när det passar. Att företag fortfarande kan bete sig hur som helst med människor som gör vad som helst bara för att de faktiskt inte har något val. Det är skrämmande den bild Kristian målar upp av verkligheten, verkligheten som bor granne med mig, med oss alla. Det är väl så att man aldrig riktigt har en inblick i hur andra har det, att man aldrig riktigt kan föreställa sig hur det är, utan alltid tolkar situationer utifrån sin egen. Och jag är väl kanske naiv som någonstans trodde att man i Sverige hade rättigheter. Visst ser jag de utslagna  på gatorna, alla som säljer Aluma vid affärerna, jag skänker kläder till Stadsmissionen och tänker att jag vill göra ändå mer. Men jag inser inte vilka liv de faktiskt lever, de utstötta, de riktigt, riktigt fattiga som inte ens lever på existensminimum.

Den här boken fick mig att tänka, men den kommer inte att stanna hos mig i längden. Jag tror att det beror på att jag saknar en röd tråd. Att Kristian bara släpper in mig till viss del och inte i någon som helst logisk ordning. Jag kastas från barndom, till vuxet liv, till nu, till då med bara små glimtar av inblick att hålla fast vid. Jag får inte riktigt grepp om historien, karaktärerna, utan lämnas alltid lite för ovetande innan nästa inblick drar mig vidare. Det är som en osammanhängande film med riktigt snabba, mörka klipp som gör scenen svår att urskilja.

Men den gjorde nånting med mig, det gjorde den. Jag har bara svårt att sätta fingret på vad.