Där hatten är

Home is where I lay my hat är en välkänd sångrad från 90-talet (har jag för mig) och imorse när jag gick morgonpromenaden med mr D kom jag osökt att tänka på den. Gick förbi en skånelänga och tänkte att det här är hemma för mig nu, fastän jag inte alls är skåning. Nu har jag visserligen bott här sedan 1997, men hemma är ju i grunden Västmanland. Man kan säga att jag har flera hem, flera ställen som omnämns som att jag ska "åka hem" när resan beger sig dit. Insåg då imorse, som jag säkert har gjort många gånger tidigare, att jag är som i den där sången. Jag anpassar mig till situationen och känner mig som hemma ganska fort, bara jag har kommit iordning lite. Jag har insett att allt jag egentligen behöver är en egen liten hörna där jag kan ha mina grejer och så kan jag känna mig ganska tillfreds med tillvaron. Bra eller dåligt? Vet inte och det spelar ingen roll heller, för sån är jag bara helt enkelt. Ursprunget till detta personlighetsdrag? Kanske att jag är ett skilsmässobarn och alltid har haft flera "hem" så att säga ända sedan jag var liten.