Sluta lata mig

Efter förra inlägget tänkte jag till lite. Ska det vara så himla svårt, jobbigt, omöjligt att göra sånt som behöver göras. Sånt som får mitt samvete att pocka på min uppmärksamhet oavsett hur mycket jag försöker ignorera det. Jag bestämde mig raskt för att ta en hel timme där jag gjorde nånting som behövde göras här hemma. En timme utan paus. Jag började med att fundera ut var jag skulle starta och sen satte jag igång mobilen på nedräkning. Det jag hann med var att tömma diskmaskinen, ta reda på kastruller o.dy. som hade torkat på diskbänken, tömma soporna på 3 ställen, klippa mr D's klor, kamma mr T's päls. När jag precis var klar med pälsen på mr T ringde det i mobilen att tiden var slut. Sen var det bara att plocka undan och sopa upp efter all klo- och pälsvård som gällde.

Den här timmen började jag fundera på det förfall som är vårt hem. Om vi (jag och sambon) tog en halvtimme eller en timme (beroende på hur gott om tid vi har) varje dag då vi oavbrutet gör någonting som gynnar vår lägenhets väl och ve så skulle det inte hopa sig på samma sätt som det har gjort. När jag mötte upp med sambon som hade varit och fikat med några kompisar och berättade om min timme gick hans tankar nästan i samma bana som mina hade gjort. Om man gör en lista och tar en timme då man betar av listan. Nu tycker visserligen inte jag att en lista är nödvändig. Sambon menar då på att det behövs någon typ av prioritetsordning på det man gör. Det kan jag däremot hålla med om.

Beslutet är alltså taget. Med gemensamma krafter ska jag och sambon sluta vara så himla lata här hemma och ta en halvtimme eller en timme varje dag som vi ägnar åt att hålla lägenheten mer hemtrevlig. Det känns som ett bra beslut! Nu ska vi bara genomföra det också.