Den sista konkubinen av Lesley Downer

Har nyss kommit hem från ännu en träff med bokklubben. Lika mysigt som vanligt. Dagens bok är den jag skrev om i torsdags som jag inte hade börjat med än. I helgen har jag prioriterat att läsa den och ca klockan 18.50 idag hade jag faktiskt, mot alla odds, läst ut den och begav mig i rask takt, tillsammans med en annan tjej i bokklubben, till det hem där vi tillbringade aftonen. Jag känner mig lite stolt över att jag faktiskt lyckades läsa den på så pass kort tid, trodde faktiskt inte att jag skulle hinna det om jag ska vara helt ärlig, och det ska jag ju.

Jag tyckte om boken, att få en inblick i en så annorlunda värld och ett så annorlunda sätt att tänka kring sig själv, livet och sina medmänniskor. Författaren hade ett bildrikt språk som tog mig med in i det som hände, fångade mig i den verkligheten som hon beskrev för mig i ord. Den världen blev på något sätt så levande för mig att jag för mitt inre fortfarande kan frammana bilderna av svepande kimonos och vitmålade ansikten. En fängslande historia.

Som vanligt hade vi skiftande åsikter i bokklubben och diskuterade vår uppfattning av det vi har läst fram och tillbaka. Men nånstans fick jag uppfattningen om att alla gillade boken, även om man hade invändningar mot vissa bitar.

Det jag tyckte var intressant också var att författaren tidigare har skrivit faktaböcker om Japan och att detta är hennes första roman. Kanske är det hennes extensiva kunskaper om landet och dess historia som gör att hon kan måla upp en sån levande värld för sina läsare?

Summan av kardemumman är att jag rekommenderar boken!